”Du säger rätt – men pratar fel”

Är alla svordomar av ondo? Vad är syftet med olika ord? Vem äger definitionen och värderingen av innebörden? Hur används orden, och på vilket sätt?

Jag tror att de flesta av oss är medvetna om tabubelagda ord, men troligtvis har vi ursprungligen bara anammat och indoktrinerats av aversionen från icke insatta/utsatta personer. Det är dem som äger ordet och innebörden som besitter makten över språkbruket, egentligen. Vem är jag, som vit person, att förbjuda n-ordet i rasifierades språkbruk sinsemellan? Det är inte jag som äger ordet, det är inte jag som kan definiera om det är kränkande eller ett återtagande av makten som genomsyrat ordet historiskt sett. Däremot kan jag utbilda mig själv och medvetandegöra min egen roll i språket, till exempel med ordet chokladboll. Basal respekt.

Jag tänker att man skulle kunna kategorisera orden i olika syften och värderingar, förstärkningsord och kränkningar – samt en delad kategori där de används tillsammans.
Ord som fan, jävla, helvete etc är inte personligt kränkande ord. De är inte diskriminerande.
Däremot är ord som hora, n-ordet, slampa, idiot etc kränkande utifrån syftet, brukare/mottagare och situationen i sig. De är diskriminerande av individ om orden används i kränkande mening, och dessutom oftast inte ägda av personen som använder dem som skällsord.

Jag fick höra under hela min uppväxt att svordomar betyder att man har dåligt ordförråd, men jag tror inte alls på det längre. Jag tror att svordomar är ett maktåtertagande av olika personliga anledningar. Ett eftertryck av ord har alltid en innebörd och en anledning. Hur vi betonar ord, oavsett svordom eller inte, berättar sin historia såväl som det vi faktiskt säger. Lägger man dessutom till svordomar såväl som kroppsspråk lägger man extra tyngd i historien man vill kommunicera. Ord är också en fantastisk ventil för frustration, det vet vi nog alla hur svordomar är nära till hands när man exempelvis gör illa sig. Den strategin ska vi nog inte förbjuda. 

Annonser

Ett raseriutbrott är en ära att ta del av.

Jag jobbade som nära stöd till ett barn under skoltid och fritidstid, under 2 års tid. Tack vare det har jag fått ovärderliga utvecklande perspektiv på pedagogik i allmänhet – och på mina egna förhållningssätt och metoder. Det har varit en allsköns blandning av konflikter och relationsskapande, inte alltid med lyckade utgångar och konstruktiva lösningar. Men alla dessa känslor har varit ett privilegium att ha fått ta emot. I stunden av ett raseriutbrott med olika flygande objekt har jag lärt mig att uppskatta situationen för vad den faktiskt ger både mig och barnet.

En utmaning för utveckling, grundad i känslor men orsakad av brist på strategier och tillit. 

Det är mitt ansvar att nyttja dessa situationer som individutveckling för oss bägge. Det är mitt ansvar att göra skillnad på profession och person, för mitt eget vidkommande.
Med det inte sagt att det är en dans på rosor. Det är en skitjobbig dans på lego, utmattande för barn och pedagog. Men det är också ett tecken på tillit och trygghet att få delta i känslorna – hur de än har gestaltats. Jag är gärna mottagare av dessa konflikter, jag är gärna måltavlan för frustration och kaos. För det innebär att jag får vara där, oavsett anledning. Det innebär att jag i slutändan kommunicerar trygghet, närvaro och tillit.

Jag är en bättre människa och pedagog för att jag fått äran att fungera som mottagare av intensiv frustration, i alla dess uttryck.

Mitt hemliga vapen.

Min kaffekopp kan vara väldigt provocerande, och svår att förstå. Det kan också vara svårt att förstå varför jag väljer att stå avsides barnens lek eller aktivitet. Men lugn, det finns en orsak. Det finns alltid en tanke bakom min placering, mitt kroppsspråk, min kaffekopp.
 
Kanske ligger det en hel termins intensivt arbete bakom den där kaffekoppen, för mig och de barn som äntligen hittat varandra i en konstruktiv relation där jag som pedagog behöver kliva undan för att ge utrymme åt en nyfunnen självständighet. I den stunden kan en kaffekopp vara en perfekt distans. Det kan också vara så att jag står avsides med min kollega och pratar för att vi inte hunnit träffa varandra och gå igenom den där saken som verksamheten kräver att vi gjort. Där kan kaffekoppen vara ett förklätt möte.

Ibland funderar jag på huruvida fritidspedagogiken är lite som ett fallande träd i skogen. Var det någon som såg eller hörde trädet? Och vem var det egentligen som tittade eller lyssnade?

Kanske är fritidspedagogiken i sin icke-skolform så diffus att gemene man gärna letar efter ord att sätta på dess existens, såväl pedagogerna själva som vårdnadshavare. I letandet kan då dessa kaffekoppar hamna i vägen för dess innebörd, tyvärr.
En kaffekopp är en kaffekopp är en kaffekopp. Fast så mycket mer för fritidspedagogen.
Det finns självklart personal som gärna tar ett snacksaligt kafferep vid sämre tidpunkter – men misstolka inte i onödan. Det finns alltid mer än ögat ser och det är farligt att döma ut handlande som lathet. Det där trädet i skogen finns där – oavsett vem som letar.

Med rätt ögon skapas rätt relation.

Jag minns inte mycket av min egen skolgång, och ännu mindre av min fritidstid. Det är lite märkligt, men jag minns bara hur min relation till mig själv utvecklades – inte mina ämneskunskaper eller ens upplevelsen av de olika ämnena. Det sociala och relationella är däremot tatuerat i mig.
Jag genomled skolan med ett inre helvete som ledde till över ett decennium av självhat. Jag genomled skolan på ett sådant typiskt sätt att jag gick ut med medelhöga betyg, vänner och bra relationer till lärarna. För vad skulle det löna sig att visa hur jag mådde? Det som påverkade mig allra mest var hur mina lärare såg mig, förstod mig och tog ansvar för vår relation. Och det vågade jag inte påverka genom att släppa fram kaoset.

Jag minns bildläraren som när jag efterfrågade stöd för att höja mitt betyg la en hand på min axel och medlidsamt sa ”Maria, det krävs en viss talang för att få det betyget.” och lämnade mig så.
Jag minns även matteläraren som överöste mina föräldrar med skuldkänslor för att de inte stöttade mig tillräckligt med läxläsning hemma, trots att de slet sitt hår för att få upp min självkänsla nog för att ens ta med matteböckerna hem. Jag skämdes för mycket.
Jag minns kemiläraren som sa till mig att ”alla MVG redan hade gått åt” och menade att han inte kunde ge fler MVG än till de killar som frågade mig om hjälp på lektionerna.

Men jag minns också de lärare som såg mig och respekterade mig, de som insåg vilken tyngd deras barnperspektiv hade för mig.
Jag minns den lärare som grät över den akademiska orättvisan när hon berättade att jag skulle få ett sänkt betyg då jag inte klarade av att minnas när Shakespeare skrev Romeo och Julia, på grund av att jag spenderat för många vakna nätter åt ett kommande matteprov.
Jag minns den lärare som insåg att jag behövde få sitta längst bak i klassrummet för att kunna slappna av med min mobbade rygg fri.
Och allra mest minns jag den lärare som, efter att jag hoppat av gymnasiet och landat på botten av mitt självhat, insåg att jag behövde en alldeles egen lärmetod för att omvandla information till kunskap. Jag behövde färg för att sortera.

Det kan idag svida av minnena, även av de fina relationerna. För det är så orättvist! Varför insåg ingen tidigare att mina färgade siffror på blanka blad gjorde att jag förstod och kunde organisera kunskapen bättre än med blyertspenna på rutade blad? Varför tänkte ingen på att eleverna behöver kunna slappna av i klassrummet? Varför såg ingen dessa grundläggande, och så retsamt enkla lösningar?

Jag tror inte att det i alla lägen handlar om personen som är lärare i just den situationen. Jag tror inte heller att det i alla lägen handlar om förutsättningarna för att kunna vara tillräckligt bra lärare. För det finns inga enkla svar, likaså finns det inga enkla elever. Men det finns enkla lösningar, det gäller bara att vi ser till att ha rätt perspektiv.

Jag vill så gärna tipsa om Beppes historia, för den påminner så om min egen.
Läs den här, och se för allt i världen även hans video längst ner i intervjun.

Uppkäftiga bananer och en dinosaurie.

Jag arbetade 2 år på heltid på ett fritids med ca 75 barn från förskoleklass till årskurs 2, där jag samverkade mot en klass från förskoleklassen till åk2. Jag älskar mitt jobb, mitt fritids och min samverkan för att jag varje dag utmanas till nya tankebanor, nya krångliga lösningar som förändrar mitt perspektiv på vad krångligt faktiskt innebär – och barnen uppfostrar mig hela tiden.

Under min första tid spenderade jag en gång ca 1 timme åt att medla mellan en sexåring och en osedvanligt uppkäftig banan, tänk vilken fantastisk morgon det var – trots bråkets fulla allvar! Här blev jag som trist och tråkig vuxen inbjuden till en ny värld, där bananer såklart kan vara kaxiga. Det var något nytt, och min konfliktlösningsförmåga tog nya höjder.

Varje dag i det enormt jobbiga ledet på väg till matsalen (jag har full respekt för utbrytarna, även om den konventionella pedagogiken kräver ett leduppförande) så vände jag alla barns näsor mot mig som alltid står med ett barn först i ledet. Varför? Ja, inte är det för att de ska gå i rätt riktning eller nån sådan tråkig anledning.. Det är nämligen så att deras fröken är så otroligt hungrig att hon bara måste få ta hela barngruppens näsor för att tugga lite på dem tills hon hinner fram till matsalen.

Danny-and-the-Dinosaur-shaking-hands(bildkälla)

En dag upptäcktes även en ny dinosaurie-art på vårt fritids! Tänka sig, just när man trodde att de var utdöda och utlistade. Vi hittade nämligen en liten klurig kompis i klassrummet, som bara kommer fram när man har så mycket bus och lek i kroppen att det helt enkelt måste få bubbla fram! Lekasaurusen är en sån fiffig ras att medans den leker med ens fingrar så får ens egna öron och ben lite lugn och ro, och så kan man orka koncentrera sig den stund som är kvar tills rasten. För är det något alla pedagoger bör känna till, så är det att en ”strax”, ”snart” eller en ”stund” kan vara hur lång som helst när buset tar över i kroppen.

Att få ta del av all denna fantasi utvecklar mig varje dag, hela dagen. På vissa jobb har jag känt att man alltid jagar kaffekoppen för att orka, här törstar jag efter mer världar att utforska och lära mig av. Det är den bästa energin.
Att få mumsa på 26 söta nästippar på väg till mellis, att få reda ut vilken frukt som började bråket i fruktskålen eller att se hur en dinosaurie kan skänka ett lugn i en hel barnkropp – det är mitt sätt att hitta utveckling i trista rutiner både ur mitt och barnens perspektiv.