Ett raseriutbrott är en ära att ta del av.

Jag jobbade som nära stöd till ett barn under skoltid och fritidstid, under 2 års tid. Tack vare det har jag fått ovärderliga utvecklande perspektiv på pedagogik i allmänhet – och på mina egna förhållningssätt och metoder. Det har varit en allsköns blandning av konflikter och relationsskapande, inte alltid med lyckade utgångar och konstruktiva lösningar. Men alla dessa känslor har varit ett privilegium att ha fått ta emot. I stunden av ett raseriutbrott med olika flygande objekt har jag lärt mig att uppskatta situationen för vad den faktiskt ger både mig och barnet.

En utmaning för utveckling, grundad i känslor men orsakad av brist på strategier och tillit. 

Det är mitt ansvar att nyttja dessa situationer som individutveckling för oss bägge. Det är mitt ansvar att göra skillnad på profession och person, för mitt eget vidkommande.
Med det inte sagt att det är en dans på rosor. Det är en skitjobbig dans på lego, utmattande för barn och pedagog. Men det är också ett tecken på tillit och trygghet att få delta i känslorna – hur de än har gestaltats. Jag är gärna mottagare av dessa konflikter, jag är gärna måltavlan för frustration och kaos. För det innebär att jag får vara där, oavsett anledning. Det innebär att jag i slutändan kommunicerar trygghet, närvaro och tillit.

Jag är en bättre människa och pedagog för att jag fått äran att fungera som mottagare av intensiv frustration, i alla dess uttryck.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s