Med rätt ögon skapas rätt relation.

Jag minns inte mycket av min egen skolgång, och ännu mindre av min fritidstid. Det är lite märkligt, men jag minns bara hur min relation till mig själv utvecklades – inte mina ämneskunskaper eller ens upplevelsen av de olika ämnena. Det sociala och relationella är däremot tatuerat i mig.
Jag genomled skolan med ett inre helvete som ledde till över ett decennium av självhat. Jag genomled skolan på ett sådant typiskt sätt att jag gick ut med medelhöga betyg, vänner och bra relationer till lärarna. För vad skulle det löna sig att visa hur jag mådde? Det som påverkade mig allra mest var hur mina lärare såg mig, förstod mig och tog ansvar för vår relation. Och det vågade jag inte påverka genom att släppa fram kaoset.

Jag minns bildläraren som när jag efterfrågade stöd för att höja mitt betyg la en hand på min axel och medlidsamt sa ”Maria, det krävs en viss talang för att få det betyget.” och lämnade mig så.
Jag minns även matteläraren som överöste mina föräldrar med skuldkänslor för att de inte stöttade mig tillräckligt med läxläsning hemma, trots att de slet sitt hår för att få upp min självkänsla nog för att ens ta med matteböckerna hem. Jag skämdes för mycket.
Jag minns kemiläraren som sa till mig att ”alla MVG redan hade gått åt” och menade att han inte kunde ge fler MVG än till de killar som frågade mig om hjälp på lektionerna.

Men jag minns också de lärare som såg mig och respekterade mig, de som insåg vilken tyngd deras barnperspektiv hade för mig.
Jag minns den lärare som grät över den akademiska orättvisan när hon berättade att jag skulle få ett sänkt betyg då jag inte klarade av att minnas när Shakespeare skrev Romeo och Julia, på grund av att jag spenderat för många vakna nätter åt ett kommande matteprov.
Jag minns den lärare som insåg att jag behövde få sitta längst bak i klassrummet för att kunna slappna av med min mobbade rygg fri.
Och allra mest minns jag den lärare som, efter att jag hoppat av gymnasiet och landat på botten av mitt självhat, insåg att jag behövde en alldeles egen lärmetod för att omvandla information till kunskap. Jag behövde färg för att sortera.

Det kan idag svida av minnena, även av de fina relationerna. För det är så orättvist! Varför insåg ingen tidigare att mina färgade siffror på blanka blad gjorde att jag förstod och kunde organisera kunskapen bättre än med blyertspenna på rutade blad? Varför tänkte ingen på att eleverna behöver kunna slappna av i klassrummet? Varför såg ingen dessa grundläggande, och så retsamt enkla lösningar?

Jag tror inte att det i alla lägen handlar om personen som är lärare i just den situationen. Jag tror inte heller att det i alla lägen handlar om förutsättningarna för att kunna vara tillräckligt bra lärare. För det finns inga enkla svar, likaså finns det inga enkla elever. Men det finns enkla lösningar, det gäller bara att vi ser till att ha rätt perspektiv.

Jag vill så gärna tipsa om Beppes historia, för den påminner så om min egen.
Läs den här, och se för allt i världen även hans video längst ner i intervjun.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s