Mitt hemliga vapen.

Min kaffekopp kan vara väldigt provocerande, och svår att förstå. Det kan också vara svårt att förstå varför jag väljer att stå avsides barnens lek eller aktivitet. Men lugn, det finns en orsak. Det finns alltid en tanke bakom min placering, mitt kroppsspråk, min kaffekopp.
 
Kanske ligger det en hel termins intensivt arbete bakom den där kaffekoppen, för mig och de barn som äntligen hittat varandra i en konstruktiv relation där jag som pedagog behöver kliva undan för att ge utrymme åt en nyfunnen självständighet. I den stunden kan en kaffekopp vara en perfekt distans. Det kan också vara så att jag står avsides med min kollega och pratar för att vi inte hunnit träffa varandra och gå igenom den där saken som verksamheten kräver att vi gjort. Där kan kaffekoppen vara ett förklätt möte.

Ibland funderar jag på huruvida fritidspedagogiken är lite som ett fallande träd i skogen. Var det någon som såg eller hörde trädet? Och vem var det egentligen som tittade eller lyssnade?

Kanske är fritidspedagogiken i sin icke-skolform så diffus att gemene man gärna letar efter ord att sätta på dess existens, såväl pedagogerna själva som vårdnadshavare. I letandet kan då dessa kaffekoppar hamna i vägen för dess innebörd, tyvärr.
En kaffekopp är en kaffekopp är en kaffekopp. Fast så mycket mer för fritidspedagogen.
Det finns självklart personal som gärna tar ett snacksaligt kafferep vid sämre tidpunkter – men misstolka inte i onödan. Det finns alltid mer än ögat ser och det är farligt att döma ut handlande som lathet. Det där trädet i skogen finns där – oavsett vem som letar.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s