Uppkäftiga bananer och en dinosaurie.

Jag arbetade 2 år på heltid på ett fritids med ca 75 barn från förskoleklass till årskurs 2, där jag samverkade mot en klass från förskoleklassen till åk2. Jag älskar mitt jobb, mitt fritids och min samverkan för att jag varje dag utmanas till nya tankebanor, nya krångliga lösningar som förändrar mitt perspektiv på vad krångligt faktiskt innebär – och barnen uppfostrar mig hela tiden.

Under min första tid spenderade jag en gång ca 1 timme åt att medla mellan en sexåring och en osedvanligt uppkäftig banan, tänk vilken fantastisk morgon det var – trots bråkets fulla allvar! Här blev jag som trist och tråkig vuxen inbjuden till en ny värld, där bananer såklart kan vara kaxiga. Det var något nytt, och min konfliktlösningsförmåga tog nya höjder.

Varje dag i det enormt jobbiga ledet på väg till matsalen (jag har full respekt för utbrytarna, även om den konventionella pedagogiken kräver ett leduppförande) så vände jag alla barns näsor mot mig som alltid står med ett barn först i ledet. Varför? Ja, inte är det för att de ska gå i rätt riktning eller nån sådan tråkig anledning.. Det är nämligen så att deras fröken är så otroligt hungrig att hon bara måste få ta hela barngruppens näsor för att tugga lite på dem tills hon hinner fram till matsalen.

Danny-and-the-Dinosaur-shaking-hands(bildkälla)

En dag upptäcktes även en ny dinosaurie-art på vårt fritids! Tänka sig, just när man trodde att de var utdöda och utlistade. Vi hittade nämligen en liten klurig kompis i klassrummet, som bara kommer fram när man har så mycket bus och lek i kroppen att det helt enkelt måste få bubbla fram! Lekasaurusen är en sån fiffig ras att medans den leker med ens fingrar så får ens egna öron och ben lite lugn och ro, och så kan man orka koncentrera sig den stund som är kvar tills rasten. För är det något alla pedagoger bör känna till, så är det att en ”strax”, ”snart” eller en ”stund” kan vara hur lång som helst när buset tar över i kroppen.

Att få ta del av all denna fantasi utvecklar mig varje dag, hela dagen. På vissa jobb har jag känt att man alltid jagar kaffekoppen för att orka, här törstar jag efter mer världar att utforska och lära mig av. Det är den bästa energin.
Att få mumsa på 26 söta nästippar på väg till mellis, att få reda ut vilken frukt som började bråket i fruktskålen eller att se hur en dinosaurie kan skänka ett lugn i en hel barnkropp – det är mitt sätt att hitta utveckling i trista rutiner både ur mitt och barnens perspektiv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s